När bär bevisningen om underpris för en vidareöverlåtelse?

När bär bevisningen om underpris för en vidareöverlåtelse?

Några anmärkningar om 17 kap. 1 § ABL

Utgångspunkten

Det är frestande att läsa det nyligen av Svea hovrätt publicerade målet som ett enkelt fall av påstått opportunistisk mellanhandel: ett bolag förvärvar aktier för 10 miljoner kronor och överlåter dem dagen därpå vidare för 36 miljoner. Den fråga som kanske förtjänar närmare uppmärksamhet är en annan, och betydligt snävare: vilket bevisvärde ska tillmätas en omedelbar vidareöverlåtelse när domstolen ska fastställa marknadsvärdet vid den föregående transaktionen inom ramen för 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL?

Transaktionskedjan

Sälfjällstoppen Holding AB överlät den 9 november 2021 100 av 250 aktier i Vivid Bostad Utveckling 16 B AB till L&L 117 AB för 10 miljoner kronor. Dagen därpå överlät L&L samma aktier till Bostadsrättsföreningen Utsikten Orrliden för 36 miljoner kronor. Efter Sälfjällstoppens konkurs gjorde konkursboet i första hand gällande att den första överlåtelsen inneburit en olaglig värdeöverföring och yrkade återbäring av mellanskillnaden, 26 miljoner kronor. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och ålade L&L att återbära detta belopp.

Den bärande frågan

Det avgörande i tingsrättens resonemang — som hovrätten uttryckligen anslöt sig till — är inte slutsatsen utan metoden. Tingsrätten tog sin utgångspunkt i det självklara: frågan om förmögenhetsminskning ska avgöras genom en marknadsvärdering av parternas prestationer vid den tidpunkt då bolaget förband sig till transaktionen. Bokförda värden saknar i sig avgörande betydelse. Det är också konkursboet som bär bevisbördan för att överlåtelsen skett till underpris.

Från rättsregel till bevisvärdering

Det intressanta börjar när domstolen ska fylla denna ram med konkret bevisvärdering. Aktierna var inte föremål för handel på någon öppen marknad. Något traditionellt marknadspris fanns därför inte att tillgå. Konkursboet åberopade i huvudsak det förhållandet att L&L redan dagen efter förvärvet kunde sälja samma aktier vidare för 36 miljoner kronor. Tingsrätten godtog detta som tillräckligt stöd för att fastställa marknadsvärdet vid den tidigare transaktionen. På den grunden fann domstolen att aktierna var värda 36 miljoner kronor den 10 november och att värdet var detsamma dagen dessförinnan. Därmed ansågs Sälfjällstoppen ha avhänt sig aktierna till ett underpris om 26 miljoner kronor.

Metodens styrka

Det är en metod som har uppenbara fördelar. Den är enkel. Den förankrar värderingen i ett faktiskt avslut i omedelbar tidsmässig anslutning till den angripna transaktionen. Den undviker dessutom det slags efterhandskonstruktioner som ofta präglar tvister om värdet av projektbolag, där parterna gärna förklarar varje köpeskilling med hänvisning till särskilda riskfördelningar, finansieringsförutsättningar eller framtida kalkyler. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför domstolen valde att fästa avgörande vikt vid vad en faktisk motpart faktiskt var beredd att erlägga.

Metodens svaghet

Men just därför är det också här avgörandet blir principiellt intressant. En vidareöverlåtelse är inte utan vidare ett neutralt mått på det objektiva värdet vid den tidigare transaktionen. Den kan vara präglad av sådana moment som inte utan vidare låter sig transporteras tillbaka till den första värdetidpunkten: kontrollpremier, särskilda finansieringsåtaganden, riskplacering, interna uppgörelser eller en prissättning som uttrycker projektets struktur snarare än tillgångens värde isolerat. L&L försökte också anlägga just den linjen. Bolaget gjorde gällande dels att köpeskillingen i nästa led i realiteten var preliminär och kopplad till ett garantiåtagande avseende framtida fördyringar, dels att prisskillnaden förklarades av att L&L kunde tillföra den finansiering som Sälfjällstoppen saknade möjlighet att ordna.

Domstolens svar

Tingsrätten avvisade den invändningen tämligen resolut. Att köpeskillingen senare kunde påverkas av kostnadsutfall ansågs inte ändra värdet vid den relevanta tidpunkten. Inte heller ansågs L&L:s möjlighet att ordna finansiering ha någon självständig betydelse för aktiernas marknadsvärde. Säljaren kan ha haft starka kommersiella skäl att avyttra aktierna; det säger dock inte nödvändigtvis något om deras objektiva värde. Där ligger också en underförstådd men viktig premiss i domskälen: domstolen är inte beredd att låta säljarens finansieringssvaghet pressa ned det rättsligt relevanta marknadsvärdet.

Från underpris till värdeöverföring

När underpriset väl hade etablerats blev resten av analysen förhållandevis rak. Tingsrätten konstaterade att det i och för sig låg inom ramen för Sälfjällstoppens verksamhet att avyttra aktier i ett dotterbolag inom ett exploateringsprojekt. Men den uppenbara diskrepansen mellan prestationerna gjorde att transaktionen inte kunde anses ha haft rent affärsmässig karaktär för bolaget. Överlåtelsen utgjorde därför en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL. Eftersom det inte fanns utdelningsbart utrymme och beloppsspärren i 17 kap. 3 § därmed överskridits var värdeöverföringen otillåten. Genom L&L:s företrädare — som varit djupt involverad i transaktionsstrukturen och undertecknat båda överlåtelseavtalen — ansågs bolaget i vart fall ha bort inse att transaktionen innefattade en värdeöverföring. Återbäringsskyldighet inträdde därför enligt 17 kap. 6 § ABL.

Den skiljaktiga meningen

Det som gör hovrättens avgörande värt att läsa är emellertid inte majoritetens bekräftelse av denna linje, utan den skiljaktiga meningen. Hovrättsrådet Aspegren accepterade den rättsliga ramen men inte den bevisvärdering som majoriteten byggde sin slutsats på. Han framhöll att konkursboet i praktiken inte lagt fram någon självständig värderingsbevisning — exempelvis något värderingsintyg eller en tydligt artikulerad värderingsmetod — utan i huvudsak lutat sig mot vidareöverlåtelsen dagen efter. Han pekade vidare på att denna senare prissättning kan ha påverkats av förhållanden som inte utan vidare ska beaktas vid värderingen av aktierna i relationen mellan Sälfjällstoppen och L&L, däribland finansieringsförmåga och den påstådda riskfördelningen i projektet. På den grunden ansåg han att konkursboet inte uppfyllt sin bevisbörda vare sig för värdeöverföring eller för återvinning enligt konkurslagen.

Den verkliga skiljelinjen

Den skiljaktiga meningen träffar därför den punkt där avgörandet verkligen kan diskuteras. Majoritetens metod är praktiskt tilltalande och kommersiellt intuitiv. Den skiljaktiga meningen insisterar däremot på en stramare bevisdisciplin: att en omedelbar vidareöverlåtelse kan vara stark indiciebevisning, men inte nödvändigtvis tillräcklig i sig när det finns en plausibel invändning att det senare priset delvis är funktion av något annat än tillgångens objektiva värde vid den första överlåtelsen. Frågan är inte om majoritetens slutsats framstår som rimlig. Frågan är om bevisningen bär den slutsatsen med den precision som 17 kap. ABL bör kräva när domstolen i efterhand kvalificerar en civilrättsligt giltig överlåtelse som en otillåten värdeöverföring.

Slutsats

För rådgivare i transaktioner där prisbildningen påverkas av finansiering, garantier eller projektintern riskallokering är lärdomen inte bara att underprisöverföringar kan angripas långt senare. Mer precist: den som vill hävda att en senare transaktion inte är ett rent uttryck för marknadsvärde måste se till att detta går att läsa ut ur dokumentationen och, vid behov, stödjas av bevisningen. Om priset i nästa led i realiteten inkluderar annat än värdet på den överlåtna tillgången, måste det kunna visas med mer tyngd än vad som tycks ha skett i målet. Annars finns en påtaglig risk att domstolen behandlar vidareöverlåtelsen som det bästa tillgängliga uttrycket för marknadsvärdet — och därmed som nyckeln till hela värdeöverföringsbedömningen.